Lisette

Mammas och pappas mat i all ära, men nu börjar jag faktiskt längta tillbaka till Umeå och någon slags verklighet med rutiner och parasitfritt vatten. På fredag bär det av tillbaka till björkarnas stad och jag vet med mig redan nu att jag kommer ta tillbaka det jag skriver nu då. För när jag vaknar på fredag morgon kommer jag ha resa-tillbaka-ångest och plötsligt bli supermammig och deppig och inte alls längta det minsta till varken min egen stora sköna säng eller några fåniga rutiner. Då skulle jag nog hellre dricka parasitvatten i resten av mitt liv för att få stanna hemma med mamma och pappa och syskonen och kompisarna och stugan och fjällen där någonstans i horisonten. Jag förstår inte varför det blir så varje gång. När jag ska åka från Umeå till Östersund känner jag samma sak, att det bara är jobbigt och bökigt att packa och fara för att inte tala om hur hemskt det är att lämna min sköna säng, men ändå känns det lika jobbigt att åka tillbaka igen...