Igår vaknade jag sent (halv elva) av att maja stökade runt i lägenheten. Det vankades storstädning (fast det inte var söndag) för det började se rent ut sagt skitäckligt ut eftersom ingen haft tid att städa på en hel vecka. Dammråttorna hade bildat en arme i varje hörn redo att överta lägenheten vilken sekund som helst. Så motvilligt kravlade jag upp från min otroligt sköna säng med sådär perfekt prassligt täcke och masade mig ut i köket. Medan jag kokade kaffe till frukost passade jag på att putsa och feja bänkar och kakel. Efter frukosten så kavalde vi upp ärmarna både jag och Maja. HÄR SKULLE DET STÄDAS! Inte ens kylskåpet stod säkert. För vid en första anblick såg det faktiskt helt okej ut, men då jag tittade närmare insåg jag att om hälsovårdsnämnen gjort en inspektion hade vi fått underkänt. Där fanns bortglömda burkar med ludet innehåll (till vårt försvar måste jag få tillägga att det är ett litet skåp med mycket mat, därför är det lätt att liksom "tappa bort" något där inne..) samt kladdiga smörknivar som trillat bakom hyllor och mycket mer. Med en tandborste gnuggade jag alla små skrymslen och bakom alla gumilister. Resultatet? Det ser du här:

Ett skinande rent kylskåp. Lika rent som resten av lägenheten. Jag började också fundera på när man egentigen "småstädar" hela livet känns som en enda storstädning. Alltid är det något som ska dammas, putsas, rensas, skrubbas, skuras och sorteras...

Här sitter jag och är lite less. Försöker översätta ögats anatomi till teckenspråk. Men mina ögonlock är för tunga och huvudet funderar mest på om det inte är något bra på tv som jag kan kika på istället. Jag försöker stå emot min dåliga självdiciplin och kompromissar lite. Radio (tankesmedjan) istället för tv och lite facebook och annat varvat med ögats jävligt krångliga anatomi.

Idag ringde de och frågade om jag vill jobba i sommar. JA. Så nu har har jag i alla fall det kirrat... Tror jag kilar ut i köket och hämtar ett glas saft. Jag orkar inte koncentrera mig utan socker...! Bästa moroten kanske skulle vara en B&J. Men just nu känns det så himla långt till ICA.

Idag är det första dagen sen i torsdags som jag ens vågar gå i närheten av min dator. För efter att jag lyckats rädda i stort sett hela psykologiarbetet, eftersom jag hade kopierat det så texten låg kvar i urklipp, bestämde jag mig att inte jobba något mer för dagen eftersom jag var allt för upprörd och irriterad på det där jävla gemet som alltid ska komma knackandes och meddelandes om problem hit och problem dit i tid och otid. Jag satte mig istället på sängen för att pyssla med mitt fotoalbum. Jag satt där ett bra tag och klistrade då det plötsligt plingade till och ett meddelande dök upp i högerhörnet på datorn. En trojan kom plötsligt inridandes på min hårddisk med siktet att förstöra mitt liv. Ruta på ruta ploppade upp på skärmen och plötsligt var bakgrunden blå med vita bokstäver WARNING!!( och så något om mina "children" och min "wife"..!). Jag började gråta hysteriskt. PANIK. Mitt liv höll på att gå under. Jag ringde pappa och typ skrek i telefonen att han skulle fixa min dator. Han satt i bilen på en slingrig grusväg omringad av skog så han hörde mig knappt. Istället ringde han upp mamma som ringde upp mig (tilläggas bör att hon inte kan ett dugg om datorer), hon försökte hjälpa(?) mig. Datorn var fortfarande blå och rutor om att någon försökte komma åt min dator "godkänner du detta?" dök upp fortare och fortare i takt med att jag klickade "nej,blockera" "nej,blockera" "nej, blockera". Men med mamma i luren kände jag mig lite lugnare, skulle jag dö av en hjärtinfarkt på fläcken samtidigt som min dator käkades upp av en elak virus-trähäst så skulle jag iallafall inte dö ensam. Men som tur är lever jag. Pappa ringde mig och tillsammans lyckades vi radera monstret och min dator ser idag ut att må bra (för säkerhetsskull har jag gjort två totala genomsökningar av datorn idag. 0 virus 0 spionprogram). Jag pustar ut.

Jag skrev och skrev och skrev på hemprovet i psykologi och skulle precis spara när plötsligt gemet nere i högra hörnet knackade på rutan. "Det går inte spara just nu det är något fel på disketten." Jag fattade ingenting "VADÅ FÖR JÄVLA DISKETT???!" När använde man en diskett senast?! Mer hann jag inte tänka innan det blev krumelurer och sen blankt och så stängdes hela programmet ner. Hjärtat klappade snabbt och svetten rann. "HJÄLP MIG NÅGON!". Men det lilla fanskapet till gem "räddade" mitt dokument. Tack så mycket...NOT! Jag har all text kvar i ett wordpad dokument utan någon som helst ordning. All text jag skrivit står nu i en enda lång radda utan radbrytningar och alla mellanslag och sånt har blivit till långa koder så det går ju inte alls att använda den texten. Jag hatar den här datorn..

Och så var det ju det där med självdisciplin. Jag satt i klasssummet idag och hade precis kommit in i det bästa flytet på länge. Vi hade fått i uppgift att översätta en urgammal text var från apoteket. Jag valde en om kolesterol och kom rätt snabbt in i hur jag skulle göra. Kanske det bästa tänket på länge (med tanke på att källtexten var helt obegriplig på vissa ställen). Jag gjorde då ett avtal med mig själv. "När jag kommer hem ska jag fli undan och så ska jag göra hemprovet i psykologi som jag inte börjat på än.." . På bussen ändrade jag tyst för mig själv det där avtalet. "Jag ska BARA hoppa av bussen en sväng på stan..köpa strumbyxoroch en nagelfil. INGET MER!". När jag hoppade av bussen blev det "Jag ska bara kolla om skjortan jag vill ha finns på Gina Tricot.." och sedan fortsatte det sådär med "jag ska bra prova den här" "jag vill bara titta på det där". Efter att jag BARA gjort det ena och det andra hoppade jag på åttan hemåt. "Det där tog ju inte så fasligt lång tid, jag hinner ju fortfarande plugga efter middagen...", tänkte jag helnöjd med mig själv.

MEN! Här sitter jag nu, klockan är sju. Jag har lyckats peta i mig lite käk och en apelsin. Så himla trött. Jag skulle bara kolla facebook lite och sen skulle jag plugga.. Efter att jag googlat på bonsaiträd, läst att bloggar och lyssnat på en dokumentär och Isabelle Caro.. Ja, ja. Det är ju en dag i morgon också då SKA jag ta mig i kragen....

Söndag. Dagen som gud (eller vem det nu var) uppfann enbart för att vi människor skulle ha tid att städa, plugga och göra allt annat som vi inte hann med i veckan. Så även denna söndag. Knappt hann jag upp och sätta i mig frukosten innan jag kände "nu får jag nog allt rappa på" och tog fram lite plugg till kaffet. Pluggade lite (inte sådär överdrivet mycket om jag ska vara ärlig) och skyndade sedan vidare med att städa köket. I pyjamasen sprang jag runt och putsade dörrar, bänkar, diskade och sorterade kryddorna efter färg (andra gånger är det efter burkar, märke eller bokstavsordning). Mitt i allt putsande och fejande öppnade jag en burk och en stank letade snabbt sig in i mina näsborrar (så även i Majas). En stackars kvarglömd liten pepparkaka låg där på botten iklädd grönt och vitt ludd. I ren panik stängde jag burken igen (ja, det kändes faktiskt lite som att den levde ett zombieliv och nu ville hämnas på mig genom att liksom gasa ihjäl mig med den där äckliga jordlukten. alternativt strypa mig eller något). Efter ett tag samlade jag mod till mig och slängde stackarn i komposten, skrubbade burken noga och städade vidare. Badrum, sovrum, vardagsrum, hall...

Klockan blev fyra och vi hade inte kommit på något att göra. Maja satt i mjukisarna fortfarande medan jag iaf lyckats ta mig både in och ut ur duschen och fått på mig riktiga kläder. Kanske var det en bra idé att ta sig till affären och köpa middag? Det tar ju som ett tag att göra bakpotatis... Segt gick det men vi tog oss iväg i den bitande kylan. Snoret frös i näsan så fort vi stack snoken utanför porten. Men vi hade inget val, utan potatis och tonfisk ingen middag. Passade på att ta med soporna också. Ofattbart hur mycket sopor vi får ihop på så kort tid! Kasta sopor, gå till ålidhem centrum, in på ica, handla en påse chips fast vi har både choklad och glasstårta redan, tillbaka hem, svänga ihop en jävligt go röra, äta. Nu diskar Maja medan jag sitter här med en paltkoma utan dess like och räknar ner tiden tills vi ska avnjuta de där onödiga jävla chipsen. Men ja, det är ju faktiskt bara lördag en gång i veckan...

Till fredagsmiddag stuffade Maja och jag en kyckling. Det var godare än den ser ut. Men vi var lite osäkra huruvida den var färdig eller inte. Med tiden lär det ju visa sig... Obligatoriskt fredagsmys blev det också såklart. Den här gången blev det gurka och morot med dipp, På spåret och Little miss sunshine. Idag klev vi upp och försökte hitta på något roligt att göra av den här dagen. Nu är klockan snart tre och vi har inte kommit på något..

Idag är det en såndär ta-vara-på-den-sista-ledigheten-dag. Det betyder alltså att jag packar, tvättar och ligger framför tv:n för att liksom känna efter hur det känns att vara ledig och göra absolut ingenting. Så, när jag hittar den där känslan (som egentligen är ganska neutral eftersom jag inte gör något) så koncentrerar jag mig en stund för att liksom minnas den där känslan och spara den någonstans.. HAHA! Egenligen skulle jag kunna göra något vettigt eller ROLIGT. Men här ligger jag och ser på skidåkning. Jag önskar att det var jag som gled fram genom spåren i alperna, ser mysigt ut. Och lätt. Man blir så lurad. En gång mötte jag Mattias Fredriksson i skidspåret, han åkte uppför och jag nerför, han åkte snabbast! Men jag saknar skidåkning. Har inte hunnit åka alls på lovet fast spåret är så nära. I umeå måste man ju ta bussen till spåren och då blir det ju verkligen inte åka av! Saknar utedagar på skidleken som när man var liten och mina och Moas turer till spikbodarna och sedan raka spåret hem till Becka för te och cookies.

Mammas och pappas mat i all ära, men nu börjar jag faktiskt längta tillbaka till Umeå och någon slags verklighet med rutiner och parasitfritt vatten. På fredag bär det av tillbaka till björkarnas stad och jag vet med mig redan nu att jag kommer ta tillbaka det jag skriver nu då. För när jag vaknar på fredag morgon kommer jag ha resa-tillbaka-ångest och plötsligt bli supermammig och deppig och inte alls längta det minsta till varken min egen stora sköna säng eller några fåniga rutiner. Då skulle jag nog hellre dricka parasitvatten i resten av mitt liv för att få stanna hemma med mamma och pappa och syskonen och kompisarna och stugan och fjällen där någonstans i horisonten. Jag förstår inte varför det blir så varje gång. När jag ska åka från Umeå till Östersund känner jag samma sak, att det bara är jobbigt och bökigt att packa och fara för att inte tala om hur hemskt det är att lämna min sköna säng, men ändå känns det lika jobbigt att åka tillbaka igen...

GOTT NYTT ÅR!


Stina vid middagsbordet

Julen flög förbi. Den var mysig men inte alls lika pirrigt och spännande som då man var liten. Kalle Anka såg jag på bara för att man ska det, inte för att jag tyckte det var roligt.

Mellandagarna gick sakta. Det blev mest sappande i soffan. En dag på stan och två fyndadde plagg ENDAST! Sen blev jag sjuk och fick i all hast kurera mig inför nyårsfirandet.

NYÅR firades med bästa Stina i Strömsund. God trerätters (recept på bästa efterrätten nedan) och gott vin. Stina och jag hade tvåmannadisco och pojkarna tjuvstartade med raketerna vid niotiden. Tolvslaget firades med bubbel ute i snön.

Idag bussade jag tillbaka till Öset efter en rolig helg.

Chokladmousse á la Stinis och Lissan


100 gram choklad 70%
+ 20 gram att garnera med
3 deciliter grädde
+grädde till garnering
2 äggulor
ett par skvättar Minttu

vispa grädden, den ska vara fast men inte allt för hård.
smält chokladen i vattenbad.
ta bort från värmen, blanda ner äggulorna.
vänd ner några skedar grädde pö om pö i chokladsmeten.
vänd sedan ner chokladsmeten i resterande grädde.
skvätt i lite Minttu.
spritsa upp i glas eller skålar.
ställ i kyl några timmar.

garnera med vispad grädde med en skvätt Minttu i samt riven choklad.