Lisette

Idag är det första dagen sen i torsdags som jag ens vågar gå i närheten av min dator. För efter att jag lyckats rädda i stort sett hela psykologiarbetet, eftersom jag hade kopierat det så texten låg kvar i urklipp, bestämde jag mig att inte jobba något mer för dagen eftersom jag var allt för upprörd och irriterad på det där jävla gemet som alltid ska komma knackandes och meddelandes om problem hit och problem dit i tid och otid. Jag satte mig istället på sängen för att pyssla med mitt fotoalbum. Jag satt där ett bra tag och klistrade då det plötsligt plingade till och ett meddelande dök upp i högerhörnet på datorn. En trojan kom plötsligt inridandes på min hårddisk med siktet att förstöra mitt liv. Ruta på ruta ploppade upp på skärmen och plötsligt var bakgrunden blå med vita bokstäver WARNING!!( och så något om mina "children" och min "wife"..!). Jag började gråta hysteriskt. PANIK. Mitt liv höll på att gå under. Jag ringde pappa och typ skrek i telefonen att han skulle fixa min dator. Han satt i bilen på en slingrig grusväg omringad av skog så han hörde mig knappt. Istället ringde han upp mamma som ringde upp mig (tilläggas bör att hon inte kan ett dugg om datorer), hon försökte hjälpa(?) mig. Datorn var fortfarande blå och rutor om att någon försökte komma åt min dator "godkänner du detta?" dök upp fortare och fortare i takt med att jag klickade "nej,blockera" "nej,blockera" "nej, blockera". Men med mamma i luren kände jag mig lite lugnare, skulle jag dö av en hjärtinfarkt på fläcken samtidigt som min dator käkades upp av en elak virus-trähäst så skulle jag iallafall inte dö ensam. Men som tur är lever jag. Pappa ringde mig och tillsammans lyckades vi radera monstret och min dator ser idag ut att må bra (för säkerhetsskull har jag gjort två totala genomsökningar av datorn idag. 0 virus 0 spionprogram). Jag pustar ut.