Jag får alltid en konstig känsla i kroppen då jag ska fara någonstans. Det spelar ingen roll vart jag ska, hur länge jag ska vara borta, om det är semester/nöjesresa eller om det är något med skolan. Jag får som en konstig känsla i magen. Blir konstig i huvudet och får för mig att jag aldrig kommer komma hem. Jag liksom måste lukta lite på duntäcket och gosa in mig extra hårt i favoritkudden på morgonen för att jag vet att jag inte får göra det på kanske två nätter. Jag tänker aldrig på hur skön min säng är förän den morgonen jag vaknar och vet att jag ska åka bort ett tag.

Sen är jag alltid helt säkert på att jag har glömt något. Att det kommer bli asjobbigt för att jag kanske inte har tillräckligt många hårnålar med mig. Eller så blir det plötsligt jätteviktigt att ha alla hudkrämer och salvor med mig som jag typ aldrig annars använder. Men när jag ska bort, ja, då är det bäst att packa ner hela bohaget för TÄNK OM jag behöver det här diademet, läser ut boken (bäst att ha med två st extra (jag läser typ aldrig annars)), ansiktskrämen, kjolen som jag typ glömt bort att jag ägde och så vidare och så vidare...

Just nu har jag den där konstiga känslan, det rycker i benen för jag vill springa ut i hallen och kolla igenom väskan för trehundrafemtioelfte gången IFALL jag har glömt något. Jag försöker stå emot men tänk om....

Packad och klar. Imorogn efter två etiklekioner och möjligvis en snabblunch flyger (förlåt, miljön) jag till huvudstaden för en helg med tre sköna bönor. En välbehövd minisemster... På måndag trampar jag åter på norrländsk mark, då kommer även lillebror på besök. På onsdag blir det buss 63 mot östersund för några dagar mamma-mat, kanske även farmor-mat och mormor-mat (jag håller en tumme för köttsoppa med klimp).

Det bästa med folkhögskola är att man har lov...

Nynnandes på Signmark- Smells like victory försöker jag skriva ner mina tankar/reflektioner inför den stundande praktiken. Jag vet som inte hur jag ska formulera ihop allt på ett papper... Jag har inte så mycket att säga än att jag är grymt pepp på det nu! Jag vill som bara komma vidare och komma igång på riktigt. Jag vill börja tolka NU NU NU! Så jag vill bara att det ska bli närmare våren så att vi får börja lära oss det...

Emil,Camilla,Anna,Johanna
Igår blev det ingen traditionsenlig fredagsmiddag i kollektivet. Näe, jag övergav mina kära kombos för en pizza hos Johanna. Vi tänkte beställa hem eftersom vi var fem stycken och det är gratis hemkörning om man beställer fyra pizzor. Men då vi ringer visar det sig att det är lite problem med det eftersom killen som kör ut pizzan var på semester. Då erbjöd de sig att skicka pizzan men en taxi(!) om vi gick med på att betala hälften(!), Johanna sa nej och sa att vi hämtar den nog själv istället om vi får rabatt och gratis dricka och kanske sallad som kompensation? Men nej, sallad hade de inte heller eftersom de hade haft stängt några dagar! Hur lång tid kan det ta att riva lite vitkål?! Vi beställde iaf och tjugo minuter senare tutade Emil, Johanna och jag iväg i bilen för att hämta. Det var även det ett litet äventyr eftersom snön vräkte ner och vi rullade fram på sommardäck... Väl framme på pizzerian får vi ingen dricka gratis och de vill ha fullt betalt. Men det visar sig att de inte har 40 kronor i växelpengar (!) varpå tjejen som tar betalt säger "Du kan ju betala 40 kronor extra nästa gång..." Johanna menade att vi kunde ju få de där 40 kronorna i rabatt istället för hemkörning sen puttrade vi tillbaka till Johanna för att käka.



Efter pizzan rullade vi vidare på sommardäcken mot bowlinghallen där vi mötte upp Viktoria, Robert, Jocke, David och Adam för två timmars discobowling. Jag hade dock redan innan dömt ut denna aktivitet. Jag hade bestämt att det skulle vli tråkigt och trist och helt enkelt värdelöst. Lite som den gången när vi var i Bensjö och skulle se Monsters Inc. Linnea sa att den var asrolig mendans jag bestämde mig för att den var asdålig innan jag sett den. Jag satt alltså där och höll igen skrattet på de skämt jag tyckte var roliga eftersom jag inte kunde ha fel. Men nu erkänner jag OK DET VAR ROLIGT ATT BOWLA. Dock var det inte lika roligt att konka hem matkassen från ICA MAXI med en värkande "bowlingarm" idag...

I övrigt är snön här, jag älskar´t! Till middag håller jag på att laga en porterstek. vuxenpoöng till mig!

Idag är det en såndär grå dag. Det har regnat och solen har inte orkat kika genom de tunga molnen ens en millisekund på hela dagen! Det var mörkt när jag gick ut i morse och det var mörkt när jag kom hem. Som om det inte vore nog med det så strejkar min ipod och jag har verkligen ingen lust att laga riktig middag fast magen skriker efter mat.

Idag är det en såndär dag då man bara vill flytta hem och vara sju år igen. Det var så mycket skönare då, när frukosten stod på bordet då man klev upp, det tog tio minuter att gå till skolan, man hade långa raster och gratis mat varje dag. Mamma eller pappa hämtade på fritids, man gick hem och behövde inte laga mat. Klockan sex var det bolibompa med Johan och Pipen, man gick till sängs och sen började det om.
Men här sitter jag nu, med en skål snabbnudlar och höstdeppar till dova toner av Thåström.

Efter en och en halv timmes hårvåfflande trippade vi iväg till Monicas inflyttnigsfest med 80-talstema. Kul med fest, tråkigt att SJ har dåliga resor till Narvik så att Sara inte kunde vara med.

På hemmakväll köpte jag en påse "motivation" så nu blir det skriva av!

Hela samhället bygger på teknik. Allt är teknik. Och det går inte att vägra den, för alla förutsätter att du har en dator och telefon t.ex. Har man inte det då lever man inte. För som jag skrev i en svenskauppgift förut "Jag har facebook alltså finns jag". Utan dator kan man inte göra någonting. Vi tror att vi kan, men det kan vi inte. Vi kommunicerar, söker information och litar helt och fullt på datorns fantastiska egenskaper. Allt sparas och lagras i datorer. Många jobb som egentligen skulle kunna utföras av oss själva har vi istället gett till datorer och maskiner. Teknik, teknik så långt ögat når. Vi litar lite för mycket på dem tror jag. Att allt liksom ska finnas kvar där för evigt. Men det händer ju att det kraschar. Att det försvinner, att alla ettor och nollor ändrar kombinationer (eller vad det nu är som händer) och så går all information förlorad. Igår hade jag suttit och skrivit fyra timmar på mitt arbete om dövblindhet/tolkning/ledsagning då plötsligt allt blev till konstiga koder, rutor och krumelurer. Fast jag gjort allt rätt och sparat titt som tätt så fanns där inget kvar. För jag hade varit dum och litat på att datorn skulle minnas och lagra all den där informationen åt mig. Idag har jag spenderat en timme med att försöka få tillbaka det jag skrev. Men det hjälper inte, mitt arbete är hopplöst förlorat i världen av ettor och nollor som jag inte alls förstår mig på.

Tekniken har segrat och jag vill bara dra täcket över huvudet och slippa tänka på att hela helgen kommer gå åt till att göra om hela arbetet, och ja, det finns en risk för att samma sak kommer hända igen...

Jag i full "dövblindutrusting"
Efter två dagar med blind-/dövblindtema är jag oerhört pepp. Mycket intressant att lära sig och mycket intressant att själv få prova uppleva hur det är. Även om det inte alls kanske går att föreställa sig hur det är att vara blind egentligen så känns det bra att få en liten inblick. Att skriva punkt var inte riktigt min grej. Man måste tänka så mycket (men med lite öving så..jag ska nog få kläm på det någon gång, jag tänker öva!). Att gå med käpp var inte så svårt som jag hade trott men jag vill inte alls påstå att det var lätt. Herrgud, jag gick ju vilse på parkeringen att tag! Den starkaste upplevelsen var nog då jag åt i matsalen utan att se någonting. Jag hade ingen aning om vad jag fick upp på gaffeln, hur mycket mat det var, vem som satt vid bordet, om folk stirrade eller om jag spillde.

Och så flyttade Moa ut bara sådär...

Maja och jag har försökt fylla ut tomrummet genom att inreda ett alldeles eget hotellrum i det som för all evighet kommer heta "Moas rum" vem som än bor där. Tyvärr hade vi inte så mycket att fylla ut med mer än två tältsängar och omatchande sängkläder på det och den hemsnickrade kondomautomaten. Inte alls lika mysigt, rosa och fluffigt som när Moas saker var där.

Det blev några tårar då Moa hoppade i kängorna och åkte. Även Ellen verkar lite orolig och depp, så även vädergudarna för då Moas pappas bil svängde ut från gården började molnen dra ihop sig och det blir bara gråare och gråare.

Fredagsmiddag är en tradition som kollektivet haft sedan vi flyttade in. Igår var det Moas sista fredagsmiddag så vi ville göra något lite extra. Därför blev det grekisk buffe på costas. Maten var kanske inget hallelujamoment men det var mysigt ändå!

Idag rev jag ut allt ur kylskåpet på jakt efter den sedan två veckor försvunna vitlöksosten. Jag tänkte att den kanske skulle ligga bakom nåt ruttet salladshuvud eller så. Men nej, det fanns varken rutten sallad eller vitlöksost. DEN ÄR BORTA! Helt sjukt. Dessutom märkte vi idag att en ugnsform är spårlöst försvunnen.. Det är som att någon går in här på nätterna och snor saker...